Konferera mera..

Det är faktiskt rätt kul att springa på presskonferenser ibland. Och när det blev en del väntan kunde jag hänga med en av mina nya kompisar – en av säpovakterna från Almedalen!

Vardagslyx.

…är känslan av nyfärgat hår. Sådär blankt och strävt på samma gång. Som luktar kemikalier. Och trots att jag som vanligt klantade mig och färgade både lite i pannan och på öronen – så känns precis allt, allt, lite, lite bättre.

Zzzzzzzzzz…

Eh. Jag var lite uppe i varv i går. Så jag kunde inte sova. Somnade inte förrän två och vaknade vid fyra igen. Därefter kunde jag inte somna om och började plöja lite spotifylistor. Efter sex fick jag nog och gick ut och promenerade. Sedan gick jag till jobbet.

Jag har på ren svenska varit ett jävla vrak idag. Till på köpet skulle jag till Riksdagen och hämta min pressackreditering, med medföljande fotografering. Jag var så vansinnigt trött och kunde knappt fokusera blicken så att till och med tanten som tog bilden började garva åt att jag i stort sett kollade i kors på bilden. Tur att bilden i slutändan blir väldigt liten och bara kommer att beskådas av en och annan riksdagsvakt.

För övrigt har jag idag råkat ut för ett jobb där jag fått springa runt och gnägga som en häst och sedan blivit halvt strypt med ett hopprep. Det är märkligt att vara fotograf ibland.

Bild: Förre riksbankschefen Urban Bäckström. Även han var nere på Gotland och lekte med de andra barnen.

AKTA STOLPEN!

Fredde var den siste som höll låda nere i Visby. Efter talet och efter den lagom kaosartade presskonferensen vid “ringside” skulle han promenera till sitt hotell. Vi fotografer går och halvspringer, rätt mycket backandes från att han här, lämnar parken. Jag backar på. Fullt koncentrerad på att plåta – när Fredde plötsligt gastar åt mig att se upp! Jag snor om och ser att jag är på rak kollisionskurs med en lyktstolpe i full fart.

Det hade varit sjukt snyggt om jag hade drämt in i den med bakhuvudet före.
Så tack Fredde. För din uppmärksamhet och vakenhet! Bra med en statsminister som räddar skallen på en.

Fastland under fötterna!

Äntligen hemma!
Vilken vecka!
Trots att det har varit en cirkus utan dess like, men 13-timmars arbetsdagar, spring, sjå, släpande på grejer, svettandes i värmen, frysandes i regnet, trängandes med Säpovakter, väntandes på preskonferenser – såååååå:
har det faktiskt varit en riktigt, riktigt rolig vecka. Något fel är det väl på mig – men jag tror att jag gillar dessa lite okontrollerbara jippon på något sätt.

Två bilder från i fredags – väderkontrasternas dag:

Klockan halv elva.

Klockan halv fyra.

Nu blir det sängen – börjar undra om jag inte sover redan…..

Dag sju.

Gårdagens huvudbry. En ettabild till tidningen med folklig och sammanfattande karaktär över Almedalen. När det började gå upp för mig att snudd på vartenda tält hade plockats ner och stan kändes allt mer avfolkad blev jag lite lät svettig, särskilt med tanke på att deadlinetiden närmade sig. Jag försökte ändå hålla mig kall och invänta att folk skulle börja anlända till Almedalen för Peter Erikssons tal…

Och så plötsligt ser jag kidsen med såpbubblor. Klick, klick! På något sätt kändes det som att de också visade på vad Almedalsveckan också kan innebära, något helt annat än politikertal och pr-utspel.

Nu är det bara Reinfeldt kvar och han ska hålla låda alldeles strax. Dags att kränga kameran på axeln och gå ut och jobba!

Dag sex. Till ända.

Dags att krasha efter en avslutad sjätte dag. Fick min bild tillslut och kunde skicka hem den med andan i halsen. Bara några minuter innan tidningen skulle skickas. Inte så bra – men det är sådant som händer ibland.

I morgon blir det nog en dag lite på undantag. De flesta Almedalsbesökare har redan åkt hem och de flesta stånd och tält har slagit igen. Så det är en aningen desarmerad skara press som är kvar för att lyssna på Reinfeldt i morgon.

Bild: Hägglund svarar på journalisternas frågor – medan Greenpeace kuppar sig in i bilden med sin bevara världshaven-kampanj.

Dag sex… so far…

Det är lite panik just nu och man kan verkligen fråga sig varför jag då har tid att sitta framför WordPress… men jag väntar på att få ta en bild – och försöker hålla huvudet kallt fram tills dess.

Någon sa att Almedalsveckan skulle bli lugnare för varje dag som gick, samt att man pimplar rosévin hela dagarna. Jag har inte sett till ett enda glas rosé. Jag börjar undra om jag har hamnat på fel ö.

Bild: Människor vid vatten. En gång till. (Milda makter.) Fast här var egentligen enda gången det kändes motiverat. Ökat östersjösamarbete mellan LO och Estlands motsvarighet. Vanja Lundby-Vedin och hennes estniske kollega Harry Talliga.

Dag fem.

Tröttheten börjar komma krypande nu. Det knakar i kroppen och det känns som om man har blivit några centimeter kortare av allt traskande under veckan. Det är väldigt lätt att bli alldeles dumfnittrig framemot eftermiddagarna… och just den biten blir inte lättare av fotografkollegor som kanske inte heller vet hur man uppför sig.

Joråsatte. Riktigt exklusiva bilder det där. Känns som att man kan det där nu. Fota folk vid vattnet i Visby. (Ändå fick jag göra det idag igen… jag tar livet av mig snart…)

Och världens, världens finaste Marit Bergman spelade innan Monas tal. Och framförde en så fantastisk version av Beyonces “Halo”.

Dag tre och fyra.

Almedalen är ett rätt kul ställe. I pressrummet hör man folk klaga på känningar i tumgreppet efter för mycket twittrande och hela stan är full av folk som alla tycker att det just de har att komma med är det absolut viktigaste. Man kan knappt gå på gatorna utan att ständigt få en flyer i handen och jag har nu utvecklat en egen gångstil där jag går stint stirrandes i marken och ser upptagen ut för att slippa få lära mig mer sexualkunskap från rfsu eller testa om jag lider av lungsjukdomen kol.

Det är långa dagar här. Men satan så roligt det är. Ett grymt fotografgäng är det dessutom på plats. Inget knuffande eller skuffande utan alla är grymt softa. Extra bra är det förstås att Lina från Bladet är här. Och Kalle Melander tar jag gärna med mig tillbaka till Stockholm. Inte fan kan Sydsvenskan få ha honom för sig själva.

Man jobbar hela dagarna. Och typ inget av det man gör hamnar slutligen i tidningen. Det är bara så det är. Så här kommer ett litet maraton från de senaste två dagarna. (I dag höll ju Mona hov – men det kommer förstås i morgon efter att det gått i tidningen.)

Maud är klarpratad. Kolla in gänget med Säpovakter runt omkring henne. Det är saftiga killar det där. Dessutom är de alla somrigt och “civilt” klädda med finfina kortärmade skjortor (vanligtvis rutiga) och fiskarvästar. Diskret.

Prat prat. Om typ bidrag för gröna företag och vindkraftverk på Gotland.

“Sicken blåst!” Maud leker pek-leken med en kollega.

Trängas trängas… och fota kvällens talare som blir intervjuad.

Prat prat. Om typ sänkta ingångslöner för ungdomar.

Mer prat…

Östros pratade också. Om vad kommer jag faktiskt inte ihåg. Det är inte så lätt alla gånger…

…och så en massa opinionsbildare. Här Eva Nordmark från SKTF.

De rödgröna har uppgörelse om fastighetsskatten. Och leker “tre små gummor”.

Och så lite enkät. Om lägre ingångslöner för ungdomar den här gången.

Nu är det DEFINITIVT sovdags för Klercker. 13 timmars jobb följt av en timmes löpträning längs Visbys strandpromenad i den här solnedgången:

Blev lite sen sänggång i dag med. Var lite uppe i varv. Som mina tidningkollegor sa: är man så dum att man är ute och springer halv elva får man skylla sig själv…
God natt!