Elaka fotografens blogg

En mobilbild. För mitt minneskort har redan gått sönder. Tyckte att det var så praktiskt med ett SD-kort som man bara vek upp och kunde använda direkt i USB-porten. Men det gick ju sönder direkt när jag skulle ta ut det ur datorn. Crap.

Nu till något rätt sött.
Det heter ju ibland att “kunden är människans bästa vän”. Cyberphoto har tagit det ett steg längre. De har nämligen insett att det dessutom är choklad som är kundens bästa vän.

När jag skulle tömma ut alla frigolitbitar ur kameralådan trillade nämligen en Milky Way ut på golvet! Hurra! Och då mindes jag att tidigare i våras när jag handlade från dem - fick jag en dubbeltwix! Jag kan inte låta bli att tycka att det är hur roligt som helst. Och gott dessutom.

Dessutom ska de ha cred för att jag fick kameran dagen efter att jag beställde den.

Trams trams… En massa av bilderna blev kvadratiska. Antagligen någon inställning jag kom åt… läsa bruksanvisning? Vad är det?

HELVETE säger jag bara.

Mias öga. Lite nära sådär.

Sprang ner till närköpet i full fart i morse. Som en unge på julafton.
Helvete vad grym den är.

Vi for till Sigtuna för att ta det lugnt och fika i dag. Sanslöst sjukt att plötsligt hitta Mia och Christian bakom ryggen på ett café. Whats the odds liksom. Bra människor det där.

Förresten tycker jag att Tant Bruns café i Sigtuna är sjukt överreklamerat. Och vad är grejen med att inte ta kort? (Fotohumor…)

Det är hårt ibland. När ens polare har grymmaste vernissagen och man själv måste jobba.

Gå och kolla på Christian Rhens utställning om strippklubben Maxim, som hänger på Nattgalleri Marie Laveau till och med den 24 augusti.

Tänk att man får användning av sina kunskaper ibland.

Förra veckan fick jag agera hundexpert på jobbet. Då gällde det att peka ut olika hundraser på bilder från hundutställningen på Älvsjömässan.

I dag gällde det skillnaden mellan en mula och en mulåsna, och jag fick glänsa med mina kunskaper om att en mula är en hybrid mellan en hästmamma och en hästpappa, medan en mulåsna är en hybrid mellan en åsnemamma och en hästpappa.

Klockan är snart fem på morgonen och ögonen blöder. Snabbkopiering som sjutton, och det är inte på långa vägar samma känsla som greppade tag i mig någonstans mitt i magen. Men det är kanske en aning.

God morgon Stockholm.

Kunde inte sova i natt. Kom hem efter jobbet vid ettiden och var antagligen allt för uppe i varv. Klockan halv fyra hade jag fortfarande inte somnat och jag bestämde mig då för att gå upp ett tag. Av en slump gick jag ut på balkongen och av ytterligare en slump bestämde jag mig för att kika runt väggen, mot öster.

Och synen…

Herregud. Ett Stockholm som bara minuterna, sekunderna tidigare hade mött sin gryning.

Nu var goda råd dyra och jag slet upp kameran ur ryggan och på med flip-flop och började springa upp mot vinden. Där finns nämligen en piskbalkong i precis rätt väderstreck.

Men vilket antiklimax när jag kom upp. På grund av vattenskador hade de hållt på och byggt och slutligen täckt över hela balkongen med en tjock pressenning. Det fick bara inte vara sant. Där utanför pågick just nu världens skådespel i färgprakt och en jävla gummiduk skulle hindra mig!?

Jag hittade en liten stege och med lite krångel lyckades jag krångla ut överkroppen i en glipa. Och tro mig - det var värt det.

Först i dag insåg jag nog hur pass högt upp vi bor. Vi bor ta mig sjutton högst upp i hela Stockholm. Framför mig bredde hela staden och söderförort ut sig och mitt upp i allt steg ett brinnande klot målmedvetet rätt upp mot skyn. Bokbindarvägen slingrade sig rakt nedanför mig och jag kunde följa hur den passerade Telefonplan och vidare in mot stan. Allt var så disigt, så diffuserat, så mjukt, så glittrande, så försiktigt.

Tabula rasa. Allt hänger i hop. Det finns en anledning till allt. Och det fanns en helt uppenbar anledning till att jag inte kunde sova i natt.

…är det så fantastiskt vackra moln så här års. Dramatiska skådespel i sprakande kontraster och förvånande färger. Jag kan inte få nog och de tycks dansa just för mig. Ständigt i rörelse - ständigt på väg.

Jag vill så gärna fota dem. Frysa deras dans, göra den till min, äga den. Äga en 125:e del av deras aftonföreställning och ha den tillgänglig året om.

Men ännu låter de sig inte fångas. De vet så väl att jag är chanslös och mina bilder är fortfarande bara platta plagiat, utan en tillstymmelse av vare sig musik eller rytm.
De slocknar inför kameralinsen.

Men snart.

Innan sommaren är slut ska jag ha fått min jakttrofé.

Jajjemen! I dag beställde jag min egen lilla Ricoh, efter att ha fått testa lite med Robbans på jobbet. Grymt fint ligger den i handen, 1 cm närgräns och så fotar den i RAW. Mums! Jag har verkligen, verkligen saknat en kompaktkamera med grym kvalitet, så nu fick det verkligen vara dags för en liten sommarleksak. Om än en dyr sådan… Hm…

Om jag inte vore å förbannat trött nu, skulle jag skrivit om hur mättad av fläderblom luften var på min promenad hem från tunnelbanan. Hur ljum vinden var mot kinden och hur fantastisk Ane Bruns skiva var i öronen. Och jag hade skrivit om hur jag tänkte på förra året vid samma tid, om hur dåligt jag mådde och om hur konstig sommaren var. Om hur konstigt livet är och om hur fantastiskt livet är. Jag hade skrivit om kärleken och om rädslan och jag hade skrivit om den där natten då allt gjorde så ont. Då allt vände.

Franska SoKo fotad för Judy.se. Fantastisk flicka och fantastisk musik.

…det suger. Inser jag.

Av någon konstig anledning upplevde jag inte dygnen så totalt omvända på när jag redigerade på UNT som jag nu gör på Svenskan, men kanske är det de längre passen som gör det.

Har i dag fått fingra på en alldeles förträffligt fin liten kompaktkamera. Tror att jag kommer att bli ägare till just en sådan inom en snar framtid. Fast optik, raw… fin känsla. Mums! Jag har verkligen saknat att kunna fota privat och mer ledigt. Man ser ju så lagom skitnödig ut när man drar fram systemåbäket…

UNT Citys redaktör Jens testar fontäner att bada i vid en eventuell EM-framgång.

(Btw. Jag har inte ätit något naturgodis alls idag. Har stålsatt mig och tagit med frukt till jobbet. Känns som ett idiotprojekt. Eller som en kollega uttryckte det: “GÅR det ens att vara redigerare utan att leva på naturgodis?”. )