Bloggpaus.

I förrgår förlorade jag min pappa.

Efter månader av kamp, slit, smärta, cellgifter, strålning, kalktabletter, blodtransfusioner, provtagningar, sprutor och stick, somnade han in för att möta min vackraste häst där på andra sidan.

Det hela är fortfarande helt obegripligt och ofattbart.

Jag tar en bloggpaus ett tag.

…

Jag är så trött på att vara stark.

Hundgöra.

Kortfattat: Livet med (minst) en hund för mycket komplicerar saker och ting en hel del. Särskilt som det nu trängs åtta tassar i min lilla etta. Två hundar drar dubbelt så mycket i kopplen när det är halt ute (jajaja jag vet, hundar ska inte dra i kopplet.) de tigger vid bordet dubbelt så mycket, de dribblar leksaker dubbelt så mycket när man har bråttom på morgonen och – de skitar ner minst dubbelt så mycket, trots idogt tasstorkande. Dessutom får jag som mestadels äger svarta kläder, frenetiskt köra med klädroller för att i alla fall se någorlunda vårdad ut på jobbet.

I övrigt är jag pepp på ett nytt eget litet projekt. Och kanske får jag låna en kamera att genomföra det hela med, så kanske kanske ger jag mig ut för att plåta mellanformat den närmaste tiden. Mums!

Bild: Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Plåtad med en kamera som förra veckan hade en skärpa som gjorde precis vad den själv ville. Nu säger Nikon att det hela ska vara åtgärdat, så i kväll får jag tillbaka min egen älskling!

Service.

Tog en sväng förbi Nikon igår. Förutom att det var lite sjukt att jag mötte Joel där precis när jag steg ur bilen – är det snudd på ännu sjukare att jag mötte honom där även när jag var där sist. I och för sig är det kanske inte så konstigt. Killen har ju sönder alla prylar han bara tittar på nuförtiden.

Autofokusen på min kamera har antagligen fått sig en snyting och behövde justeras. Och… människorna på Nikon, finns det några snällare? Det är ju som att komma till himmelriket ibland. Raskt hivade de över en lånekamera till mig också, trots att jag ju inte är nps-kund. Det kallar jag service.

Skönt att det är ordning på något när resten av min vardag är rena rama cirkusen. Just nu huserar åtta stycken hundtassar i min lilla etta och jag känner mig som en ren freakshow när jag promenerar Aspudden runt. Jag börjar förstå folk som är föräldrar och som suckar när de ska beskriva hur svettigt det kan vara att få på ett gäng ungar jackor och vantar innan man ska gå ut. Jag är helt slut bara efter att ha fått koppel på två hundar och tagit mig ut i trapphuset och lyckats låsa dörren utan att ha hundkoppel åt två olika håll virade fem varv runt benen.

Bild: Karolina Ekholm, vice riksbankschef.

Men.

…mest tänker jag på situationen i Haiti. Och min vän Axel som befinner sig i detta helvete för Expressens räkning.

Röda korset:
Sms:a AKUT till 72900 för att skänka 50 kr.

Läkare utan gränser:
Sms:a LIV till 72990, också då skänker du 50 kronor.

Ordning och reda.

Dagen började med att jag gick hemifrån med två vantar. Någon timme senare hade jag noll vantar. Någon timme efter det ägde jag ett par sprillans nya vantar. Yttterligare någon timme senare hade jag åter igen noll vantar och var mycket sur och grinig. Fail.

Men hys hopp. För plötsligt öppnar man kameraväskans ytterfack och där ligger minsann de nya vantarna! Var det första paret blev av är fortfarande väldigt oklart. Det kan hända att en uppstoppad häst åt upp dem.
Detta förklaras i morgon.

Dagens andra misslyckande var helt klart ”operation badrumsavlopp”. Särskilt med tanke på att det likt förbannat är stopp i avloppet trots mina akrobatiska dykarövningar och rensningsförsök. Fan. Var är mina MacGyver-skills när jag som mest behöver dem?

Idag hade jag planerat att befinna mig på Nikonföredrag hela dagen, men det blev till att jobba i stället. Men när det dessutom var för Svenskan blev jag inte direkt ledsen. ”Att komma hem ska vara som en schlager”… men det kan fanimig lika gärna vara att kliva in på Svenskans redaktion.

Bild: Carina Palmquist, veteranidrottare och flerfaldig vm-medaljör. ToppHälsa.

Rutiner…

Det där med att somna och vakna borde höra till det mer simpla här i livet. Men den senaste veckan har jag både lyckats ställa klockan en timme fel och lyckats vakna med ett ryck strax efter midnatt och vara övertygad om att jag är sen till jobbet. Dessutom har jag en ouppfostrad byracka som INTE får sova i sängen – men som likt förbannat smyger sig upp och trängs framemot småtimmarna. Inte undra på att man somnar på tunnelbanan på väg hem från jobbet…

Bild: Gustav Rydelius, vd på gerillabyrån Miami. För Dagens Media.

Kanske det grymmaste jag sett…

Hur cool är inte den här farkosten som blev rammat av japanska valfiskare och sjönk härom dagen. Batmobile fast på vatten, som bekämpade illegalt valfiske i arktiska vatten. Och när man inte trodde att det kunde bli bättre – då börjar den skjuta laser! Trodde att jag skulle smälla av!

Back!

Ålrajt. Jag har varit ledig. Vi snackar l e d i g.
Sedan nyår har jag inte gjort så mycket annat än ätit brutala mängder godis, gått hundpromenader, latat mig och förstås – som övriga fotosverige – haft lite Årets Bild-vånda. Men nu är det över. Alltihop.

Det har hänt lite sedan sist. Jag har lämnat SvD för den här gången. Tårfyllt och sorgligt – men ändå varm i hjärtat efter en helt fantastisk tid. Jag har haft så fantastiska kollegor, chefer uppdrag och utmaningar att jag helt utan konkurrens kan checka av den här tiden som den bästa i mitt liv. I morgon börjar jag mitt nya vik och har precis börjat få lite ledighetsnojja och därmed en hel del jobbpepp!

I dagarna kom tidningen Kamera & Bild ut där jag är intervjuad. Reporter Magnus Fröderberg följde mig en dag på jobbet och vimsar väl runt och är sådär virrig som jag lyckas vara för det mesta. Konstig känsla det där att bli intervjuad och framförallt konstigt att prata om sitt eget fotograferande och synen på bild. Jag tänker inte så mycket längre utan bara gör, vilket gör det svårt att prata om hur jag tänker. Jag har också fått uppdraget att vara domare i deras fototävling i höst, vilket känns som ett otroligt ärofyllt och framförallt grymt roligt uppdrag.

Nu ska jag ladda kameran och plocka i nya batterier i blixtarna! Hepp!

Bild: Helena Christensen, dansk supermodell.

God jul!

Jag säger god jul med ett ljudbildspel och knäcker en nöt eller två.