När jag ser bilder som denna…

…önskar jag att jag vore fotograf under det sena 70-talet.

Debbie Harry. Antagligen världens vackraste kvinna.

Presidentval kontra melodifestival

Det är en rätt kuslig likhet mellan det amerikanska presidentvalet och den svenska melodifestivalen.

Båda tycks hålla på i all oändlighet, har sjukt många deltävlingar, får färre och färre deltagare/kandidater och slutligen står det någon kalkon som vinnare.

Tungt

Tung dag med många saker som mest tillhör lagen om alltings jävlighet.

Men värst är att nära och kära mår dåligt. Det gör så ont. Jag vill så gärna ta bort allt det onda, göra allt lite lättare. Få alla att vara lyckliga, nykära, kreativa, lediga och friska.

Ont det gör ont

Jag har ont i halsen.
Egentligen är det inget konstigt med det förutom att jag nu har haft det dagligen sedan början av november. Lite för lång tid enligt min mening. Förutom att det är stört irriterande så sabbar det dessutom ett av mina intressen – nämligen att träna.

Jag gjorde några tappra ”nä-nu-bestämmer-jag-mig-för-att-jag-inte-är-sjuk-längre”-försök och satte igång med träningen i alla fall . Men resultatet blev bara mer sjukdom.

Ringde vårdcentralen – men blev bara bedd att dra åt helvete, ”din simulerande lilla student”. Typ.

Med en skidresa som närmar sig, där mina planer var att stå på toppen av fitness – känns det rätt nedbrytande.

Kära Bullen, är det här normalt?

Utflyktsbryderier med en GPS

GPS:en:
- Vill du undvika vägar med biltullar?
Jag:
- Ja tack!
-> GPS:en leder mig till en bilfärja för 50 riksdaler. Eh, tack.

Avklarat idag:
Fått mina bilder godkända av enhetschefen för transitboendet jag följde i hötas. Jippi. Fick otroligt bra feedback av henne på min text också och fick hjälp att sätta ord på mina känslor från den tiden.

Hämtat printar från Procenter. Fy fan vad grymma de är! Trots att de är schweinigt dyra kommer jag nog inte att använda något annat labb till viktiga utskrifter i framtiden. Härligt och lyxigt att ha att göra med proffs!

Nu kan jag bara be

Med printarna lämnade både till tryck och kapa-montering har jag nu gjort allt som står i min makt. Nu kan jag bara be till gudarna att det kommer se ut som jag hoppas.

Helvete vad utställningsprintar ruinerar mig. Och lägg till alla veterinärräkningar för Rejsa den senaste månaden.

I kväll blir det höftledsröntgen av damen.

Nu har jag ett eget…

…Spotify-konto!

En helt underbar musiktjänst som med all sannolikhet kommer att revolutionera musiklyssnandet! I Sverige, världen och Vintergatan. Firar med lite Yelle. Fantastiskt.

*bee-bop*

DSI

Väckarklockan ringde efter alldeles för få timmars sömn. Jag vinglade mig så sakteliga ut från sovrummet, när något plötsligt tog tag i mig: Det Stora Illamåendet.

Jag och DSI har våra duster med jämna mellanrum. Det dyker upp vid sömnbrist, stress och allmän utarbetning. Symptomen lyder som följer: Jag mår fruktansvärt illa och tror att jag ska svimma, spy, dö svettas ihjäl och spy lite till när som helst. Lyckligtvis gör jag aldrig det – men det känns som det.

Däremot är det fruktansvärt svårt – för att faktiskt inte säga omöjligt – att ta sig till jobbet och låtsas som att det är en helt vanlig dag. Jag gjorde ett sjukt tappert försök. Vinglade mig ner till busshållplatsen och stod och skakade i väntan på att helvetet skulle komma. Svettades sedan tills jag var helt sjöblöt på bussen, och på tunnelbanan började världen snurra och jag kastade mig desperat av vid Gamla Stan av rädsla för att kräkas på någons skor. Fick sitta och hämta andan som en annan a-lagare på en bänk innan jag fumligt lyckades få fram mobilen och maila in en sjukanmälan.

Det var den dagen det.

Fel sak på helt fel plats

I går ställde jag in mjölken i köksskåpet bredvid tallrikarna. I dag höll russinen på att åka in i kylskåpet.

Är detta en hint om att jag borde sova fler timmar?

Rejsa är i alla fall en hejjare på det där med att vila upp sig. Vad hände med ”man blir som man umgås”?

Night falls over Eskilstuna

SoKo på Debaser.

Söndagen bjöd äntligen på en roadtrip till Eskilstuna och tillbaka. Jag fick äntligen träffa 15-åriga Shivan som jag fotade i höstas och få ett godkännande om att få ställa ut bilderna med honom. Han såg ut att må bra, faktiskt bättre än sist, och det bästa är att jag fick en riktig vitamininjektion och fick tillbaka lite jävlar anamma kring varför jag gör det här. Lite ny energi till att orka och våga fortsätta.

Det var också spännande att visa upp mina bilder för första gången. Dels var jag nervös över hur bilderna skulle uppfattas, och dels är det alltid intressant att visa bilder för människor som inte är vana att se och überanalysera bild hela dagarna. Det blir ju rätt inavlat när man som fotograf ständigt blir van att visa bilder för andra fotografer.

I en annan del av landet (tio mil bort) satt Judy-gänget och hade workshop och inspirationsdag. Trots min fysiska frånvaro kände jag mig ändå sjukt inspirerad att ta tag i en massa nya idéer. Judy FTW helt enkelt.