Det var inte meningen att jag skulle sova i natt

Kunde inte sova i natt. Kom hem efter jobbet vid ettiden och var antagligen allt för uppe i varv. Klockan halv fyra hade jag fortfarande inte somnat och jag bestämde mig då för att gå upp ett tag. Av en slump gick jag ut på balkongen och av ytterligare en slump bestämde jag mig för att kika runt väggen, mot öster.

Och synen…

Herregud. Ett Stockholm som bara minuterna, sekunderna tidigare hade mött sin gryning.

Nu var goda råd dyra och jag slet upp kameran ur ryggan och på med flip-flop och började springa upp mot vinden. Där finns nämligen en piskbalkong i precis rätt väderstreck.

Men vilket antiklimax när jag kom upp. På grund av vattenskador hade de hållt på och byggt och slutligen täckt över hela balkongen med en tjock pressenning. Det fick bara inte vara sant. Där utanför pågick just nu världens skådespel i färgprakt och en jävla gummiduk skulle hindra mig!?

Jag hittade en liten stege och med lite krångel lyckades jag krångla ut överkroppen i en glipa. Och tro mig – det var värt det.

Först i dag insåg jag nog hur pass högt upp vi bor. Vi bor ta mig sjutton högst upp i hela Stockholm. Framför mig bredde hela staden och söderförort ut sig och mitt upp i allt steg ett brinnande klot målmedvetet rätt upp mot skyn. Bokbindarvägen slingrade sig rakt nedanför mig och jag kunde följa hur den passerade Telefonplan och vidare in mot stan. Allt var så disigt, så diffuserat, så mjukt, så glittrande, så försiktigt.

Tabula rasa. Allt hänger i hop. Det finns en anledning till allt. Och det fanns en helt uppenbar anledning till att jag inte kunde sova i natt.