Nog!

Nu bestämmer jag mig för att jag är frisk och drar och plåtar i morgon.

Klockan 6 i morgon bitti måste jag gå upp. Vad gör man inte. Men det kommer att bli grymt.

Var är min röst?

Jag öppnar munnen och försöker säga något. Men ur den kommer enbart krax, målbrottspip och hesa basgångar.

Det retar mig att inte kunna använda mina lediga dagar till något vettigt. Träna, lattja med jycken, plåta mitt projekt, fixa och göra nytta ute hos pappa till exempel.

I stället ligger jag nu, motvilligt, nerbäddad i sängen och kollar på Fawlty Towers. Jag är sur, grinig och har halsmandlar from hell.

Nu kan allt bara bli bättre. Mycket bättre.

God jävla jul

Jag har julpysslat möss i mandelmassa. Inte marsipan. Och detta var enorma misstag. Både att julpyssla – och att använda mandelmassa i stället för marsipan. Kunde det inte stå någon lämplig varningstext att skiten faller isär om man försöker använda den till något kreativt.

Nu får det vara nog.

Till på köpet är jag sjuk. Jättesjuk. Jag som aldrig blir riktigt sjuk. Feberyr och halsmandlar i ping-pong-storlek.

Nästa år firar jag alternativ jul. Vilka är med mig?

Och må frid vila över alla stackars grisar som först blivit uppfödda under vidriga förhållanden, i enlighet med våra ”fina, svenska djuskyddslagar” och slutligen hamnat på något julbord där någon övergödd och blekfet svensk sätter tänderna i deras ändor.

Jag önskar er alla en god och vegetarisk jul.

Finding Duvan

Jag har ett ansvarsfullt uppdrag över julen. Jag tar hand om Duvan.

Det är inget fjäderfä vi pratar om är utan Robban och Annas färgsprakande kampfisk. Blodtörstig och redo att spöa vilken pitbull som helst.

Vid min förra visit gjorde Duvans allmäntillstånd mig lite orolig. Jag vet inte om det bara är min ovana vid fisk-humor, men när duvan låg på botten och spelade död blev jag lite lagom orolig att Robban skulle skicka några stridslystna jämtar efter mig.

Men hys hopp. Jag och Rejsa tar vårt uppdrag på största allvar och i dag var Duvan minsann på ett sådant humör att hon till och med visade upp sina bästa trix. Eller ett åtminstone. Inte illa att simma igenom en liten tunnel fram och tillbaka.

Jag styrde även upp ett och annat. På tiden att R och A fick en finfin ”Ingen reklam”-skylt på dörren. Egenhändigt designad av mig själv och ritad med en äkta kulspetspenna. Klart och betart.

Over and out!

Tiden som praktikant är slut!
(Och detta firar jag över helgen med feber och igentjock hals… men nog om det.)

Det har varit ont om uppdateringar de senaste två veckorna, men dagarna har verkligen gått i ett och jag har inte hunnit så mycket mer än att jobba och att sova. Många sena (men vansinnigt roliga) kvällar, plåtandes mitt eget projekt hela den lediga helgen – och sedan gick sista veckan i ett sådant flyt att jag knappt kan skilja på dagarna.

Det kommer att bli SÅ tomt nu. Jag har verkligen trivts som fisken i vattnet och känt mig så hemma bland hela det underbara och galna fotogänget. Och jag har lärt mig så mycket. Inte bara om foto – utan även att ducka för naturgodis och ta lyra på flygande batterier, att aldrig lämna facebookfönster öppna och obevakade, att spela rundpingis på tre personer, att man kan äta enbart keso till middag, att man kan garva Sthlm-Östersund tur och retur och mycket, mycket mer…

Satan vilken grym höst det har varit. Kanske den bästa någonsin.

Idolfinal 2008

Vilken vecka…

Shit pommes frites. I natt ska det bli grymt att få sova. En vecka där de senaste nätterna har handlat om Nobellfestens efterfest, nattliga nyhetsjakter i Norrtäljes skogar och i kväll – Idolfinal i Globen.

Grym vecka.

(För övrigt tycker jag att den lilla Nikon-klanen i klassen är riktigt, riktigt fin som lånar och lånar ut saker till varandra. I kväll var det Mias kamera som fick följa med mig till globen. Den gjorde ett bra jobb.)

Nystart.

jag har påbörjat ett projekt. Helt opretentiöst, helt kravlöst och helt för min egen skull. För första gången känner jag en otrolig lust inför att jobba med ett fotografiskt projekt under en längre tid. Jag snabbkollade på mina bilder från helgen och provade att kopiera lite. Snudd på av sig självt så började jag kopiera på ett helt annat sätt än jag vanligtvis gör, och bilderna slog direkt an på en ton som känns så självklar att följa. Jag känner mig otroligt inspirerad och ser fram emot att ha en utmaning att bita i.

Jag har ingen aning om hur länge jag kommer att syssla med det eller vad det kommer att mynna ut i – men det kommer att bli bra.

Baby baby…

Hamnade i en diskussion härom dagen med en person som reste väldigt mycket och långt. Med glimten i ögat frågade jag om han klimatkompenserade något för detta (och syftade då på att köpa utsläppsrätter). Fick svaret att han minsann hade sitt på det torra då han jämt satte granplantor på sin släkts marker.

Baby…

Att klimatkompensera – är inte att plantera granskog på sin egen mark som sedan ska huggas ner…

Dubbeltwix på posten…

Fick en dubbeltwix på posten i dag. Och alla fotografer vet ju vad det innebär.

Riktigt nöjd den här gången. Förra gången fick jag nämligen en Snickers, och det var ju total katastrof eftersom jag inte gillar Snickers. Vilken besvikelse! Man kanske ska börja skriva i beställningen från Cyberphoto ”OBS! Jag föredrar Twix före Snickers!”

Det behövs så lite för att göra en fotograf glad.

Konsten att få hämta ut ett paket från posten

Först: JAG HAR FÅTT MIN NYA KAMERA!
HELVETE vilken julafton det är och det ligger kartonger och bubbelplast och manualer och sladdar och plastförpackningar överallt i lägenheten. Just nu sitter batteriet på laddning och jag känner mig som en störd unge som bara vill slita loss den och börja lattja med kameran med en gång.

Men jag tar mig samman. Jag är trots allt vuxen. Typ.

Men det här inlägget ska faktiskt mest handla om något annat. Nämligen ”Konsten att hämta ut ett paket från posten”.

Förra veckan fick jag hem en avi från Posten om att min kamera hade kommit till den lilla närbutiken som numera fungerar som postkontor. Eftersom det var en dyr kamera jag skulle hämta ut (och på grund av att jag var tvungen att köpa den med postförskott av någon anledning som nog Nikon vet bättre…) så ringde jag Posten och frågade hur man då gjorde enklast. De förklarade att vid sådana summor brukar det inte fungera med vanliga betalkort, utan man skulle skaffa sig postväxlar från sin bank.

Sagt och gjort. På lunchen i fredags stod jag och köade på banken (löningsfredag) och fick av en rar med ursäkta, lätt förvirrad dam hjälp med att iordningställa dessa postväxlar. När hennes förvirring hade nått ordentliga höjder, började jag ifrågasätta om hon verkligen visste vad hon gjorde, men fick då till svar att ”det hääär gör vi minsann vaaaaaarje dag och det är iiiiiiinga konstigheter”. Hepp…

Med mina nya postväxlar gick jag således till närlivset. Men damn, de hade skickat mina paket till den stora postcentralen i Västberga. Suck. Och där började helvetet…

Tanten på banken ställde ut postväxlarna på mig, och hävdade att jag sedan på posten skulle skriva under dem på baksidan och överlåta dem i Postens ägo. Detta kunde man inte göra numera, upplyste Posten mig och efter att ha stått i telefonkö i åtta minuter och försökt komma fram till banken, slängde jag mig i bilen och körde dit.

Väl där tyckte banktjejen att vi lika gärna kunde sätta in pengarna igen på mitt konto, så kunde jag betala med mitt kort och allt skulle vara frid och fröjd. Något skavde i bakhuvudet om att det inte skulle fungera – men frejdig som hon var så gjorde vi så och jag körde tillbaka till Posten igen.

Väl där medgavs inte köpet. Trots att jag hade kontoutdrag på att pengarna fanns på kontot. SUCK. RIngde banken igen och fick tala med en ny person – dra hela historien och fråga varför det inte funkade. Tydligen kunde det hela vanligtvis ta en dag, men de fipplade med någon inställning så att det skulle fungera direkt. Tack, tack.

Vi provade att dra kortet igen. Fungerade inte. Bara att ringa banken igen.
Fick prata med en ny stackar människa (de andra satt tydligen i telefon) och fick dra hela historien och han konstaterade att med vanliga kort finns det en spärr vid en viss summa. (Därav anledningen att jag från början skulle ha postväxlar). Den här spärren gick dock att häva temporärt berättade han och skulle försöka göra detta.

Fungerade fortfarande inte.

Ringde banken igen (och fick tala med en FJÄRDE person) och drog hela historien igen. (det hade nu gått 2,5 h.) Hans enda lösning var då att jag åkte tillbaka till banken IGEN och fick nya postväxlar som var utställda direkt till Posten. På rena bensinångor körde jag alltså dit (för tanka hade jag ju glömt…) och fick mina postväxlar och körde sedan tillbaka till posten och fick Ä N T L I G E N hämta ut mina paket.

Vid det här laget var jag ett vrak.

Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt… men jag misstänker att lite lekande med nya prylar kan få mig att må lite bättre…

Puh.