Pepp! Pepp! Pepp! (Sa jag pepp?!)

Vilken vändning!

Tänk att det bara kan behövas en frilansdagsutflykt med världens bästa journalist – Frida – och en jäkla massa bilåkande tills äääset känns totalplatt – och att få intervjua och plåta en grym och cool människa – för att man ska få känna sig sådär galet pepp igen!

Jag har bland annat legat på mage i en längdhoppsgrop och fått sand både innanför kläderna och innanför stövlarna… och så undrar jag ibland varför mina kläder jämt ser ut som de gör när jag kommer hem från jobbet…

Det är som att jag har fått en vitamininjektion rätt in i den fotografiska ådran. Och även i den journalistiska.

Ibland behöver det inte vara svårare än så.

Puh.

Satt med på en intervju i kväll och insåg plötsligt hur tröttheten bara sköljde över mig. Det var som att det var första gången på flera veckor som jag bara satt ner och inte gjorde något aktivt. Jag sjönk djupare och djupare ner i min fotölj och det var så behagligt att för en gångs skull bara få sitta och lyssna på intervjupersonernas samtal.

Jag ska nog resa bort lite.
Om så bara till Göteborg för en helg.

Dags att boka biljetter.

Drottningen av E4:an

En hektisk vecka är snart till ända. Jag har pendlat från Värmdö till jobbet i Uppsala och jag är vid det här laget rätt trött på att harva E4:a. Nästa vecka blir förhoppningsvis bättre, men jag ska klämma in ett frilansjobb tillsammans med en skrivande journalist också, och det kommer att innebära en massa körning det också. Kort sagt: jag kommer inte att utses till månadens miljövän.

Bild: Robin Keller, skådespelare på Uppsala Stadsteater.

Det har på ren svenska gått rakt åt helvete att jobba idag. Är så galet splittrad, förvirrad och framförallt helt jävla slut.

Jobbade 15-23 på UNT. Pappa ringer. Ambulansen är på väg. Han har fallit i mörkret med en stubbe i famnen och fallit på den med huvudet före. Han blöder mycket. Riktigt mycket.
SLänger ihop dator och utrustning och kör så fort bilen håller längs E4:an mot Stockholm. Hämtar upp Rejsa i Hägersten. Åker vidare mot Värmdö. Kollar att ambulansen kommit.
Kommer fram till pappas hus. Matar hästen. Mockar i stallet. Matar katterna. Lugnar hunden. Plockar ihop pappas mediciner. Packar ner en yoghurt. En flaska mineralvatten. En cola. Sätter mig i bilen igen. Bränner till stan och vidare mot Karolinska.

Där är jag nu. Pappa har precis kommit in på avdelningen.
Jag trodde inte att jag var en sådan som svimmade av att se blod – men det var lite väl mycket i kväll. Och trots att jag först vägrade – tvingade sjuksköterskan mig tillslut att sitta med huvudet mellan benen tills jag fått normal ansiktsfärg.

Snart dags att köra tillbaka ut till djuren på Värmdö. Klockan är snart fyra.

Vi…. har inte flyt i min familj just nu…

Vår, tack.

All den här snön känns svårt onödig. Jag orkar ta mig sjutton inte mer. Orkar inte skotta, orkar inte skrapa fram bilen, orkar inte bli blöt om fötterna och jag orkar inte pulsa.

Jag längtar efter grönt gräs, picknick-korgar, converseskor, handklappspop och ljummen öl.

Bild: Marlene Burwick kandiderar till finanskommunalråd i Uppsala.

VIKTigt.

Vägde min kamerarygga i kväll. Av ren nyfikenhet. Då har jag ändå rätt lite prylar i densamme. Ett kamerahus, 24-70, 70-200, blixt, dator, ett stort sladdnystan och en liten hårddisk.

10 JÄVLA KILO!!!!

Hur gick det till?

Uppdatering i punktform

- Beslutsångesten har lagt sig. Nu återstår bara lite vanlig ångest. Men jag tror att allt kommer att bli fantastiskt i alla fall.

- Jag ska bli bilägare.

- Suggan ska få en ny ägare som ska laga henne, vårda henne och se till att hon inte går ett mörkt öde till mötes. Det glädjer mig mer än något annat. Min fina, fina trotjänare.

Bild: Mathilda Höjding, AIK, ska spela SM-final i bandy på lördag. ”Hejja” säger jag!!!

SUGGAN ÄR DÖD! LÄNGE LEVE SUGGAN!

Jag har ingen bil längre.

Konsekvenserna av fredagen den trettondes haveri blev allt för stora.

Jag sörjer min bil som en vän. Hon har tagit mig överallt. På jobb, på hundtävlingar, till Biskops-Arnö, på road-trips. I nio år.

Ett längre hyllningsinlägg kommer så småningom.

Puh.

Jag har riktig ångest just nu. Men det är rena rama lyxproblemen.
Men ändå.

Lyxproblem i diamant och 24-karatklassen är ändå jobbiga problem.