Hata, hata, hata.
Jag hatar.
Jag hatar alla jävla idiothackers som har hackat wordpress och min hemsida för andra gången på en vecka.
Jag hatar WordPress som uppenbarligen är så jävla lätt att hacka.
Vi har för helvete dåligt hjärta i min släkt. Det är inte särskilt bra för hälsan att för andra gången i ordningen mötas av onda flaggor – elak marschmusik – och blinkande text modell ”hackad sida 1998″.
Jag är så rasande att jag vill skada någon riktigt jävla ordentligt. Jag vill se blod.
29:e maj.
”Säg ett datum, vilket som helst!”
”Jaha… 23 februari.”
”NEJ! Det finns 365 dagar om året och du väljer ”What’s love got to do, got do do with it, hallå farfar… Etta på charlestonelistan… du kan ju ta ett annat datum… vilket som helst… det finns ju många att välja på…”
”Jajaja, jag hajjar, nu är jag med… 4:e april!”
*duns* ”29 MAJ!”
”Eller 29 maj…?”
”JAA! Walk on the wild side! Den kan dom! Mamma, pappa!”
Det där med att göra urval…
Då var man där igen.
Överallt ligger det kopior. På hela köksbordet, på stolarna, på golvet, på spisen.
Jag har printat ut råkopior från projektet jag håller på med och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ena sekunden tycker man att allt ser för jävligt ut – och nästa tycker man sig faktiskt se att det kanske kan bli okej till slut.
Har ju inte suttit med råkopior på det här sättet sedan projekttiden ute på Biskops-Arnö. Nu ska jag åter tvinga några (stackars) forna klasskamrater att gå igenom det hela och precis som förr – ge mig uppriktig och obehagligt ärlig kritik. Och förhoppningsvis ge en lätt förvirrad fotograf lite råd om hur hon ska jobba vidare med det hela.
Men varför måste hemmet samtidigt förvandlas till ett kaos utan dess like?
Hej kondis.
När jag tycker att det är lite tradigt att gå till gymmet – räcker det med att tänka på Miles och Gudrun Fleetwood som jag plåtade förra året. De tävlar i friidrott i veteranklasserna och var nog de mest vältränade jag någonsin träffat. Hade man haft en uns av deras träningsdisciplin hade man kanske haft rätt hyfsad kondis trots allt.
Själv kommer man nog alltid att förbli lite lätt vanartig på den fronten.
Fota en fotograf.
Världens grymmaste Sanna Sjösvärd reser till Iran i morgon och behövde en bild på sig själv i slöja till sina resehandlingar. Så jag knäppte några passfoton och tog även några till knäpp. Inte varje dag man ser henne klädd så här. Kanske vore något för nästa ölkväll på Peppar!
För övrigt rätt intressant hur man beter sig när man ska fota en fotograf. ”Jaha var ska vi ta den här då?” hör man sig själv säga och kliar sig i huvudet, och får snabbt ett ”det är ju du som är fotograf!” till svar! Hrm… just ja. Så var det ja.
”Gubbstep”
Alltså… ”Stockholmsnatt” är en helt jävla fenomenal serie.
…måste verkligen ta och beställa samlingsboken. Typ nu. Nyss.
Ackurat!
Nu är ackreditering fixat inför helgens äventyr. Och jag har till på köpet lärt mig ett nytt ord på norska: ”adgangskort”.
Befarar och hoppas på ett galet Oslo som firar ”suttene” maj. Antagligen är det lite lugnare dit jag tar vägen under dagen – men det känns knappast som att galenskaperna kommer att kunna undvikas!
Vad jag ska göra där? Jobba på mitt lilla egna projekt är det tänkt. Jag hade ju tänkt ha ett år som deadline för projektet – men nu upptäcker jag med fasa att det snart har gått ett halvår – och jag har inte kommit en bråkdel så långt som jag hade velat. Och det känns också lite skönt på något konstigt sätt. Det är ju lite hela poängen med projektet – att bara få ha förbannat roligt och släppa allt vad prestationskrav heter för ett tag.
Luxikon
En liten parantes… för den som inte har upptäckt Luxikon ännu är det verkligen på tiden. Ett uppslagsverk för slang, nysvenska, dialektala samt påhittade ord och fraser. Vansinnigt, vansinnigt roligt och som stockholmare känner man ibland att man slänger sig mer oroväckande många av uttrycken.
Klockrena och ”fnissa ihjäl sig”-beskrivningar till ord som ”hipster”, ”klickraket”, ”Kransen-maffian”, ”ordning och leda”, ”baconfeber”, ”kent-svår”.
…eller bara slumpa fram uttryck med sökfunktionen.
Mest prylar när man dör vinner…
I dag var det lilla julafton! Min efterlängtade trådlösa blixtsändare kom på posten och jag hann inte ens hem innan jag slet upp paketet! (Frågan är verkligen varför – jag hade ju varken kamera, blixt eller batterier – så frågan var verkligen vad jag skulle göra med den innan jag kom hem. Men den var fin att titta på. Typ.)
Heter man sedan Annika så använder man ögonmåttet för att gissa sig till vilken batterityp manicken krävde. Säkert freestylebatterier, tänkte jag och slet upp en förpackning jag hade hemma. Helt fel. På tok för stort. Knallade således till ICA och köpte AAA-varianten. (Fortfarande utan att ens kika på vad som faktiskt stod i batterifacket…) Självklart passade inte heller de (så om någon vill ha en förpackning orörda AAA-batterier är det bara att komma att hämta).
Så… det hela tog lite längre tid än planerat. Men nu har jag i alla fall blixtrat och donat som en lycklig unge!
Bild: Enkäter är faktiskt också riktigt roligt ibland, framförallt blir det vad man gör det till. Här om luften i Uppsala, på köpet höll både jag, min blixthållande reporter och personerna på bilden på att bli lagom överkörda varje gång det blev grönt ljus. Av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att stå mitt i gatan…
