Tunisien.
Hemma igen.
Nu har jag en miljon bilder till tre olika jobb att göra ut. Puh.
Sand, dromedarer och palmer.
Svettas i en klibbig hotellobby i ett sandigt Tunisien. Hur hamnade jag då här kan man fråga sig?
Efter en intensiv helg i Skåne, där jag och reporter Hannes bevakade SD:s dårskaper var jag tillbaka på jobbet i måndags. Får då frågan ”Annika, har du lust att åka till Tunisien. I morgon bitti.”
…och det ville jag. Såklart! Så det var bara att dra hem och packa. Det är ett märkligt yrke det här.
Torsdagssliten.
Jag är lite sliten. Har sovit dåligt på sistone och känner mig allmänt ruggig. Lite öm i kroppen, sådär att man en ledig dag hade stannat inne i soffan med raggsockor på fötterna och ätit mycket vitamingivande apelsiner. Och personer jag hade velat tillbringa mycket tid med är inte hemma just nu, och jag ger mig själv av med ett tidigt tåg i morgon bitti – på nya jobbuppdrag. Jag shotar echinacea varje timme och äter kiwi. Det måste vara ett vinnande koncept.
Kvällstidningspuls
Det är inte alltid ens fotografiskt sett bästa bilder, som blir ens bättre bilder. I lördags tog jag den här bilden. Usel kvalitet, iso till max, men ändå en bild med ett journalistiskt innehåll som gjorde att den inte föll till att vara en ren paparazzi-bild.
På bilden har svenskarna som suttit fängslade i Pakistan precis klivit av planet på Arlanda, och blir här hämtade av Säpo. Just det senaste kunde vi bevisa just tack vare bilen.
Därefter följde någon hysterisk minut. Bilden togs kanske två minuter innan kl 22, den tid då andra editionen av tidningen ska skickas. Jag fullständigt slängde ut datorn ur väskan, tryckte in kortet i läsaren och fick iväg bilden i tid. Riktigt roligt att faktiskt få göra sådana här jobb för SvD, som inte alltid har möjlighet att vara först på sådana här nyhetsbilder. Nu blev det faktiskt den omvända situationen – Aftonbladet köpte bilden av Svenskan samma kväll.
I morgon går jag på en ny vecka. Antagligen inte lika spänningsfylld som den förra – men det brukar bli riktigt bra ändå.
Vad jobbar du med på riktigt?
Å så sprang jag ju lite till rådhuset härom dagen. Finansmannen Christer Gardell skulle vittna i den stora insiderhärvan.
Detta var för övrigt dagen då jag fick höra detta:
”Jasså du är fotograf! Intressant! Men vad jobbar du med på riktigt?”
Murphys lag…
Ibland undrar jag om det är meningen att allt ska skita sig samtidigt. Att saker och ting går åt helvete bara för att det finns en CHANS till det. Jag har nu råkat ut för en grej som bara känns som droppen på den här förbannade skithösten som är en enda radda av cancer och annat elände inom familjen. Att ens små glädjeämnen då ska skita sig är väl bara helt naturligt och inget jag borde bli förvånad över.
Men det blir jag ändå. Och uppgiven och lite ledsen.
Tryck
Ibland går det åt helvete i trycket. Som med den här bilden. Lågdagrarna bäckade igen totalt och på en helsida i tidningen syntes inte så mycket mer än en svart bakgrund – ett ansikte – händer med mobil och en skjorta. Det blev helt klart sådär.
Motivet är i vart fall Janne Heikkinen från Nokia, med deras senaste flaggskepp. Jag försökte förstå var det revolutionerande med denna skapelse var jämfört med exempelvis en iphone. Jag tror inte att jag förstod till fullo – mer än att det är open source som ligger bakom det mesta, och att det mesta ska vara rätt så datorlikt med möjlighet till att också göra bankärenden via webbläsaren.
Själv har jag en tre år gammal Sony Ericsson med utnötta knappar som det i princip inte går att trycka 1, 3 och 6 på. Det ger mig LITE problem i vardagen ska erkännas.
Söndag.
Söndag. Ligger på fårskinspläden på golvet med jycken på magen. Mör i axlarna efter ett jäkla tungt pass på gymmet härom dagen och mätt i magen efter egenhändigt lagad spagetti med vegfärssås.
Rejsa som vet att det regnar ute gör inga ansatser till att vilja gå ut. I stället myser vi framför Sportspegeln. Som nybliven tv-ägare gäller det att inte missa NÅGOT!
Det är riktigt grymt att ha en jycke. Vissa dagar är det självklart ett helvete när man stressar från jobbet för att hinna hämta henne, och de dagar då man släpar henne runt kvarteret i ösregn hade man kanske också kunnat vara utan. Men i övrigt. Finns det något bättre än ljudet av små tassar på golvet när man kommer hem, eller världens bästa promenadkompis, eller någon att dega framför tv:n med. Och det finns faktiskt inget bättre än att få klappa på världens lenaste små öron eller få mjuka pussar av en kall och fuktig nos.
Jag har verkligen fått smaka på att jag helt enkelt inte kan leva utan en hund vid min sida. Det är så jag är uppvuxen, och det är så jag väljer att leva.
Bild: Björn Isakson från företaget Voddler.
leave a comment