Smuts är bra.

Jag önskar att det med en mobilkamera bättre hade gått att visa hur pass skitig jag var idag. Lera från topp till tå. Bokstavligen. För jag hade både lera i öronen samt i stövlarna (som givetvis bestämde sig för att spricka i sömmen i den djupaste lerpölen). Tack Joel för lånet av regnskyddet till kameran. Jag vet helt ärligt inte vad jag tänkte på när jag ett tag trodde att jag skulle klara mig utan det…

Kameran klarade sig rätt bra nu trots allt. Tror att en noggrann avputsning räcker för att få den fin igen. Om inte annat för att det börjar kännas smått pinsamt att springa till Nikon varje vecka och få kameran rengjord. Senast hade den ju sand i hela sig.

Men satan vad roligt det är att få bli så totalt skitig. Det händer helt klart alldeles för sällan sedan man blev vuxen. (Vuxen och vuxen…) Det och stora skrubbsår. Det får man ju inte heller längre… Eh. Så ofta i alla fall.

Korrupta filer…

Jag har nyss haft lera över hela mig. Från topp till tå. Bildbevis kommer senare, men det är inte det inlägget kommer att handla om…

Utan om att jag för tredje gången fått ett korrupt minneskort på kort tid. Två gånger med samma kort (en gång är ingen gång – två gånger ”hej jag slänger kortet all världens väg) men nu även med ett kort som det aldrig varit några problem med.

Är det min kamera som ger mig korrupta filer? Vad sjutton händer?
Någon teknisk sate där ute som har någon teori?

Ner i gyttjan.

Packar inför morgondagens jobb:

Gummistövlar. Regnbyxor. Regnjacka. Ombyteskläder. Och har fått utlovat en betald kamerarengöring av jobbet efteråt utifall det skulle behövas. Det kommer det troligen.

Yiiiiiiiiha!!!!

.

Till mina vackraste vänner:

Ni betyder så mycket just nu. Ni håller mig så hårt när jag tror att jag ska falla och ni säger så mycket klokt när jag inte längre vet vad jag ska tro.

Jag har fått gå tuffa ronder mot sjukdomar i familjen tidigare – och nu går jag antagligen ut i mitt livs hårdaste strid.

Tack för att ni finns. Ni är helt fantastiska.

Hoppla!

Hästhoppning på ryttarstadion i Stockholm någon gång i höstas. Timmen där gav mig magsår (jag skulle bränna av lite bilder innan jag drog på nästa jobb), leriga converse och en p-bot på 900 spänn.
Japp…

Global Gaming Factory.

Hans Pandeya, ägare av Global Gaming Factory, företaget som ville köpa rättigheterna till the Pirate Bay.

I augusti i år hade han det lite svettigt. Allra svettigast hade han den 27 augusti då GGF kallade till extra bolagsstämma på Tekniska Muséet. I den allra största konferenslokalen.

Ingen kom.
Förutom ett jättelikt pressuppbåd med enträgna journalister och närgångna fotografer, som alla ville ha svar på sina frågor om vilka som egentligen stod bakom köpet.

Och den som undrar hur min arm ser ut när jag plåtar kan kolla här.

Born to be cheap.

Jag fotar många gubbar. I Kostym. Och slips. Oftast har de mörk kostym.
Jag har ett av världens bästa jobb.

För jag har fått sitta i timmar och lyssna på hur Nokias högste teknikchef pratar om mobilernas framtid, hur Tele2s VD ser på Rysslands utveckling, hur en forskare kommer på att testa preparat på proteiner i stället för i kaninögon. Jag lär mig konstiga fakta om obligationer, jag träffar folk med galen entreprenörsanda… Ibland känner jag mig galet allmänbildad. Ibland fattar jag absolut ingenting.

Men ibland önskar jag bara att lite fler av dem jag träffar var gummor i stället för gubbar. Var e brudarna?

Bild: Harri Koponen, VD Tele2. (De två figurerna på de yttersta tavlorna är tydligen Tele2:s reklamfigurer i den ryska kampanjen. Fåret ”Frank” fick inte följa med på den lanseringen…

Ledig dag.

Jag står i regnet och skyfflar lera.

Vad annars göra en ledig dag?

Chefen.

Porträtt på chefen (reseredaktören!) Maud under en rast på vår färd ut mot äventyr i Tunisien.

Sitter på jobbet med kontaktkartor och råkopior utlagda överöveröver allt. Visst är jag gammalmodig som printar ut papperskopior… men det var tillslut det enda sättet att bringa ordning i det gigantiska materialet som i slutändan ska bli tre olika rep.

Nu har jag i alla fall lyckats göra urval till ett av jobben… En kaffe på det här – sedan blir det till att maratonjobba några timmar!

Tjänstebil.

Jag fortsätter på biltemat. Under vinjetten ”Jag och min bil” träffade vi designerduon bakom ”Folkform” som har en femtio år gammal, ärtgrön liten Ford Anglia som firmabil! Så fantastiskt fin, så välskött, så rolig och så levande! Jag kände mig plötsligt oerhört tråkig med min silvergråa och moderna Peugeot parkerad några meter från detta underverk. Men efter ett tag sansade jag mig. Min bil går än så länge som en klocka, även i hastigheter över 80 km/h. Och den går att köra på vinterhalvåret. Och har säkerhetsbälten bak. Sånt är bra.

Men jag kunde ändå inte känna ett sting av avund över hur snyggt hela Folkforms-ekipaget var. Anna Holmquist och Chandra Ahlsell passade liksom så himla bra till sin bil. De matchade. Och om ”sådan herre sådan hund” även gäller bland bilar – då vill inte jag vara en silvergrå Peugeot kombi…