God jul!

Jag säger god jul med ett ljudbildspel och knäcker en nöt eller två.

Kaos

Kaos på Skavsta flygplats i söndags. På rund av snön blev resenärer strandsatta, vissa hade först fått vänta sex timmar inne i flygplanet på startbanan, och sedan fått fortsätta att vänta inne på flygplatsen.

Familjen Zivkovic hade när vi träffade dem väntat i tolv timmar och hade till slut lyckats boka en ny flight på julafton. Milda makter säger jag bara…

Själv jobbar jag på en just nu väldigt jullugn och lite julöde redaktion. Ledig i morgon men går sedan på och betar av mellandagarna. Med världens bästa jobb känns inte det som någon större uppoffring!

Smarta bilar

Satan vilken smart bil jag har. Det är en sisådär 6 minusgrader ute, jag har just grävt fram bilen i tidernas snöhög, det är inte plogat så jag får ta sats för att komma iväg över huvud taget, vägarna genom gärdena har blåst igen till stora vallar och det går inte att se vad som är äng och vad som är väg. Att jag över huvud taget kommer fram handlar mest om att jag VET var vägen brukar gå.

Då plingar bilen till: ”Risk of ice” står det i displayen. Tack som fan. Ovärderlig information. Just nu. Sabla fransmän.

Bild: Elin Holst Granlund, företagare som tagit fram mammakläder i skatestil.

”Pundarbil”

Jag avgudar folk med sköna bilar. Vi träffade Micke Leijnegard, morgonsoffa-ankare på Svt, som hade en underbart risig gammal Audi. Han hade inbrott i den och fick den blev snodd hela tiden, ”Troligtvis för att den ser ut som en gammal pundarbil”, som Micke själv sa. Så han hade börjat att låta bli att låsa den – det blev mer jobb när dörren var uppbruten än när tjuvarna fick härja fritt i den olåst.

Jag bad honom att posera framför den som en frejdig bilförsäljarskojare. Först var han tveksam till idén, men gjorde det lite snabbt till slut. Jag fick ett knäpp. Blixten slog som den skulle – och åtminstone jag tyckte att det var väldigt roligt.

Det är svårt

…att förstå att det är över.

Det där med livet…

Den här dagen kändes först hopplöst och vidrigt lång. Med ett ständigt tryck över bröstet var det svårt att förstå hur jag skulle stå ut alla timmarna innan det äntligen skulle vara läggdags. Sedan insåg jag att dagen flög fram och nu håller på att ta slut. Alldeles för fort. Och att jag inte alls förstår att det är över nu.

Jag har bestämt att min häst måste dö i morgon.

27 år är många år för fyra hästben. Och under 27 år hinner man gå långt.
I 17 år har vi kumperat ihop, jag och Guinness.

Från början nådde jag knappt ovanför bogen på honom, och när jag bläddrar i fotoalbumen och ser ett par spinkiga ben som knappt räcker nedanför sadeln, så förstår jag inte riktigt vad folk tänkte på som släppte iväg oss vind för våg.

Vi har galopperat över ängar, flygit över diken, rejsat på snirkliga skogsvägar, susat fram med vagnen på vårmjuka grusvägar. Det har alltid funnits en sammetsmjuk mule att trycka näsan mot. Och området precis bakom nosvingen är alltid så lent när man behövt tröst.

Jag tror att hästflickor blir lite extra sega och envisa. Med Guinness enorma storlek fick jag oftast klura ut egna sätt att få honom att göra det jag ville. Ren råstyrka fungerade ju inte som 12-årig pygmé.

Största triumfen kom när jag körde in honom själv då han var 16 år gammal. Trots att alla sa åt mig att det var ett livsfarligt projekt att köra in en vuxen häst och att han aldrig skulle bli en pålitlig körhäst. Men nog blev han det – och vi kom också ut på tävlingsbanorna. Så stolt jag var när vi travade in på tävlingsbanan, Guinness med manen flätad till små prydliga knoppar längs halsen – och jag högt uppe i den tvåhjuliga giggen.

De senaste åren har han levt som pensionär ute på landet hos min pappa. Han har haft hela sin gigantiska hage att regera över och har även kunnat gå fritt runt huset och kika in genom fönstren. Visserligen har han varit lite stel om morgnarna de senaste åren – men fullt frisk och pigg.

Men nu orkar inte benen längre. Han har ont, mycket ont och trots maximal dos av smärtstillande har han svårt att vända på sig och ta sig in och ur sin box.

Han är min första och största kärlek.
Han må vara gammal, grå, rufsig och sliten. Men det absolut vackraste jag kan tänka mig.

Det är svårt att förstå att det är över.

Foto: Joel Marklund

Arkivare.

Det har varit poppis med hårt beskurna gubbar den senaste tiden. Personligen tycker jag att sådana här bilder är rätt trista – men jag brukar försöka komma hem från presskonferenserna med dem ändå. De kommer ofta till användning och har plats för både rubbar och i vissa fall grafik.

Idag var det ett skönsjungande luciatåg på tidningen som hade med sig smarriga lussebullar till alla snälla medarbetare. Jag tog två. Ogenerat. Sedan behövde jag inte äta lunch. Framemot eftermiddagen hittade jag sedan resterna av en tårta i fikarummet. (Ja, alltså – det var ju inga rester i soptunnan som jag grävde upp – utan den stod framme på ett fat.) Så då blev det inte heller läge för lunch. Vilken fantastisk dag!

Här e brudarna.

Att få helt fria händer för ett uppdrag är väl alla fotografers dröm. Men det innebär också en hel del kreativ ångest, prestationsångest och – vanlig ångest – när man ska sätta igång.

Så var det lite med det här jobbet. Jag fick i uppdrag att porträttera (tja, eller göra vad jag nu ville) sju tjejer som doktorerar eller pluggar på kth. Jag visste med en gång att jag ville ha en linje i porträtten – att de skulle hålla ihop på något sätt. Men när jag satte igång och fundera så kom bilderna bara inte till mig. Allt jag såg var andras bilder och jag kände att jag inte skulle kunna ro ihop något som inte var JAG sätt igenom.

Jag fick börja tänka om. I stället för att utgå från eventuella bildidéer – försökte jag utgå från mig själv. Jag skulle helt enkelt göra det jag själv tycker är riktigt roligt att göra. Jag tycker om att leka med mina småblixtar – och det här blev ett ypperligt tillfälle. Jag stack iväg på det första porträttjobbet – och jag hittade både stilen och tanken och ångesten byttes ut till kreativ leklust.

(Tilläggas skall att efter en vecka med den infraröda blixtsändaren varje dag – är jag färdig att ställa upp den lilla gynnaren på en stubbe och skjuta prick på den. IR-fungerar bra – ibland. Övrig tid slår blixtarna lite när de vill – slår ibland inte alls – ibland slår den ena – och jag är helt övertygad om att de gör det bara för att jävlas med sin ägare…)

Smuts är bra # 2

Ålrajt. Här är anledningen till lerinfernot förra veckan.

Jag bloggar lite sporadiskt just nu. Har stora beslut att fatta som innebär skillnaden mellan liv och död. Min gammelhäst, 27-år gammal har fått ont i benen. Det är stor skillnad på att långsamt inse vad som är rätt beslut – och sedan ha modet att fatta beslutet. Jag tar just nu en dag i sänder.

I morgon går ett större jobb i N som har varit riktigt roligt att göra. En porträttserie med i princip fria händer. Bilder kommer efter publicering.

Cute-surfing på hög nivå

Internet är fantastiskt!