Då undrar man ju. För juryn ska inte sammanträda förrän nu i helgen. Vem sjutton är det då som sitter och diskar bidrag INNAN en jury fått se dem? Var inte det här samma problem för två år sedan – när arrangörerna – och inte juryn – hade diskat bidrag efter eget tycke och smak?

Det borde väl inte vara någon annan än juryn som kan diska bidrag. Särskilt inte när tävlandet handlar om väldigt mycket pengar för tex en frilansare.

Härom dagen träffade jag några av de nya gladiatorerna för Nöjet. Man kan ju tro att jag inte kan något annat än att fota med handhållen blixt hårt från sidan när man ser detta och föregående jobb – men – vad fasen ska en stackars fotograf ibland ta sig till när solen är uppe typ två timmar om dagen och man intervjuar folk i TV4:s entré. Dock visste jag från ett tidigare jobb – att innanför TV4:s ena entré fanns det väggar i en klarröd färg. Bra mycket roligare än den bakgrund som konkurrenten tydligen fotograferade mot! Hehe.

”Säg till om våra muskler börjar se lite små ut – så får vi träna upp oss lite”, sa en av dem innan den här bilden.
”Men allvarligt – kolla på mig”, svarade jag. ”Hur tror du någon med den här kroppshyddan kan tycka att muskler som ens syns ser små ut?”
Hoppas att de blev nöjda.

Själv springer jag runt som en skållad bäver och försöker hålla koll på när tidningens olika reportrar får några knappa minuters intervjutid i olika hörnor och olika rum – och då har jag möjlighet att knäppa av några rutor när intervjun är klar – och innan det är dags för nästa frustande journalist i kö. Från varje tillfälle måste man ha fungerande dragarbilder. Personligen vill jag dessutom att de helst ska hänga ihop som en serie. Ha en tanke, en röd tråd.

Ungefär så här ser verkligheten ut för ett porträttjobb då:

Ola Salo: 20 sekunder.

Petter: 30 sekunder.

Carina Berg: 17 sekunder. (Hann med två varianter. Hurra.)

Uggla: 12 sekunder.

Carola: Kanske uppemot 40 sekunder. Stort.

Årets Bild är klart och betart. Ett rep och någon enstaka bild. Och varför höll jag på i veckor med att göra urval än hit och dit när jag efter lite konsulterande med Mona plötsligt har ett helt självklart rep framför mig. Tack, du gudabenådade människa!

Ett gammalt porträtt: Elin.

(Jag borde aldrig bli fotad bakifrån. Hej hej utväxt som får mig att se skallig ut. Nej jag är inte naturligt svarthårig…)

Och bland annat så här blev resultatet:

Hängde med Sveriges lucia:

Varit på presskonferens med Juholt:

Varit ute på jippo med Expressenbussen:

Nu har jag några dagar ledigt. Firar det med att vara sjuk – hurra. Not.

Du hittar länken här.

Så. Nu tänkte jag passa på att fråga dig som läser detta: Vad skulle du vilja lyssna på för föredrag? Vad ska jag visa? Vad är intressant att höra om en enskild fotografs arbete?

Nu ska jag fortsätta att oroa mig. Samt försöka göra något åt min katastrofala åksjuka här på tåget. Gungande tåg, baklängesåkande och mörker ute = jättedåligt.