Porträtt på chefen (reseredaktören!) Maud under en rast på vår färd ut mot äventyr i Tunisien.

Sitter på jobbet med kontaktkartor och råkopior utlagda överöveröver allt. Visst är jag gammalmodig som printar ut papperskopior… men det var tillslut det enda sättet att bringa ordning i det gigantiska materialet som i slutändan ska bli tre olika rep.

Nu har jag i alla fall lyckats göra urval till ett av jobben… En kaffe på det här – sedan blir det till att maratonjobba några timmar!

Jag fortsätter på biltemat. Under vinjetten ”Jag och min bil” träffade vi designerduon bakom ”Folkform” som har en femtio år gammal, ärtgrön liten Ford Anglia som firmabil! Så fantastiskt fin, så välskött, så rolig och så levande! Jag kände mig plötsligt oerhört tråkig med min silvergråa och moderna Peugeot parkerad några meter från detta underverk. Men efter ett tag sansade jag mig. Min bil går än så länge som en klocka, även i hastigheter över 80 km/h. Och den går att köra på vinterhalvåret. Och har säkerhetsbälten bak. Sånt är bra.

Men jag kunde ändå inte känna ett sting av avund över hur snyggt hela Folkforms-ekipaget var. Anna Holmquist och Chandra Ahlsell passade liksom så himla bra till sin bil. De matchade. Och om ”sådan herre sådan hund” även gäller bland bilar – då vill inte jag vara en silvergrå Peugeot kombi…

Det korrupta minneskortet räddades – och följdaktligen även biljobbet som låg på det. Phew.

Motorfotograf igen. Förra fredagen begav vi oss ut med två miljöbilar som skulle ställas mot varandra. Jag hade hoppat jämfota och tjatat att vi skulle ta bilarna samtidigt så att vi kunde göra lite åkbilder för en gångs skull – så det var fullt pådrag med två bilar och två chaufförer/reportrar.

Åkbilderna togs dock inte utan lite knog. Framförallt när det gällde bilderna på Golfen. Jag kröp upp i Priusens baklucka och trasslade in mig lite elegant i säkerhetsbältet från baksätet. (Japp. Jättesäkert.) Problemet var bara att varje gång vi gasade så slog luck-j-eln igen! I full färd med att fota ser jag plötsligt hur det blir svart i sökaren och jag får försöka fota med ena handen samtidigt som jag med jämna mellanrum fick pressa upp luckan för att inte bli instängd. Därtill försökte jag hålla kameran stilla.

Kanonfina vägar för testet hittade vi också! Lagom kurviga, lagom raka, fina omgivningar. Men var de ligger håller jag allt lite för mig själv Hehe.

Man kanske inte ska bli allt för uppspelt när man ska få träffa och plåta intressanta människor, men i veckan blev det ett undantag.

”Åker bil med Jan Guillou! Runt runt i stan!” Var veckans klart bästa Facebook-statusrad. I yran efter mediedrevet efter KGB-affären åkte jag och reporter Jonas runt i Guillous Citroen och pratade om bilar och bilägande. Vi åkte ut på djurgården och knäppte lite kort och efter en rundtur i stan parkerade han lite fränt uppe på en asfaltsgrej. Bredvid de ordinarie parkeringsplatserna.
- Det här är en plats som få känner till, berättade han.
- Va? Är det tillåtet att stå här? frågade reportern.
-Nej nej! Parkeringsböter ser jag som en extra kommunalskatt, svarade Guillou.

Han berättade även om sin mamma som på ålderns höst skaffade en röd Pontiac Trams Am med eldsflammor! En sådan borde jag helt klart ha som fotografbil.

Därefter blev vi bjudna på espresso som Guillou efter lite knog pressade fram ur den chica lilla kaffemaskinen. Jag klappade sälskinnskuddarna i vardagsrumssoffan lite försiktigt medan vi pratade om KGB-affären och mediedrevet. Men den historien hamnade inte på pränt den här gången.

Helgens bästa läsning var ändå i SvDs K-del idag. Fotografen Stefan Bladh har följt den turkiska familjen Kaplan under sju år och arbetet har nu resulterat i en bok. Många av bilderna är sådana som direkt går rakt in i magen. Jag fastnar särskilt för bilden på den lilla pojken som krampaktigt kramar två kattungar i famnen. Se bilden i tidningen, för på webben var den tyvärr beskuren helt på bredden.

Medan större delen av fotografstockholm är på rolig fotofest i kväll, befinner jag mig ute på landet och håller ställningarna, medan far min förhoppningsvis får lite ordning på sina blodvärden inne på SöS. Ska försöka vara lite lantligt händig resten av helgen och ladda inför måndagmorgonens uppgift: köra rescueprogram på ett korrupt minneskort som rymmer ett helt j-a motorjobb från i fredags. Gah!

Heldagsregn. Så kallat ”hundväder”. Jag har aldrig riktigt förstått varför det kallas så. Min egen hund har jag i princip fått sparka ut genom dörren för att sedan släpa henne bakom mig Vinterviken runt. Nu ligger hon på rygg i korgen och snarkar högt. Och som en extra bonus stinker det sunkig blöt hund i lägenheten. Yey.

Bild: Sorterade lite i gamla mappar, ett jobb från i somras om praktikplatser.

Det känns som om november kan bli en sådan där månad som bara rinner ur händerna på en. Det blir mörkt alldeles för fort på dagarna, jag har inte hunnit träna regelbundet på sistone, har kastat alldeles för lite pinnar med jycken och små ärenden man tänker sig hinna med på lunchen är bara att glömma.

Idag är jag kompledig. Jag sov… sov…. sov och sov ut till den grad att jag höll på att missa dagens enda tid att passa vid tvåtiden. Förbannat skönt ändå.

Bild: Cicci Elwin tränar yoga hemma med hela familjen.

Förrförra helgen drog jag och reporter Hannes ner till till Skåne för att bevaka Sverigedemokraternas årsstämma.

Jag fick under helgen fundera en hel del på det där med att vara journalist. Om det där med att vara objektiv och saklig och inte påverkas av sina förutfattade meningar. Och samtidigt finns ju frågan om det över huvud taget GÅR att vara helt objektiv som journalist.

Det finns också de som säger att vi från pressen inte borde vara där. Att all publicitet är god publicitet och att vi därför inte borde ge SD och liknande partier något som helst massmedialt utrymme alls.

Gjorde vi ett bra jobb? Svårt att säga. Jag hoppas det i alla fall. Jag tampades med mina egna känslor under helgen och här är vad som kom ut av det:

Hemma igen.

Nu har jag en miljon bilder till tre olika jobb att göra ut. Puh.

Svettas i en klibbig hotellobby i ett sandigt Tunisien. Hur hamnade jag då här kan man fråga sig?
Efter en intensiv helg i Skåne, där jag och reporter Hannes bevakade SD:s dårskaper var jag tillbaka på jobbet i måndags. Får då frågan ”Annika, har du lust att åka till Tunisien. I morgon bitti.”

…och det ville jag. Såklart! Så det var bara att dra hem och packa. Det är ett märkligt yrke det här.

Jag är lite sliten. Har sovit dåligt på sistone och känner mig allmänt ruggig. Lite öm i kroppen, sådär att man en ledig dag hade stannat inne i soffan med raggsockor på fötterna och ätit mycket vitamingivande apelsiner. Och personer jag hade velat tillbringa mycket tid med är inte hemma just nu, och jag ger mig själv av med ett tidigt tåg i morgon bitti – på nya jobbuppdrag. Jag shotar echinacea varje timme och äter kiwi. Det måste vara ett vinnande koncept.