Hoppla.

Hoppade in på ett jobb på Svenskan en söndag för ett tag sedan, vi fick smygtitta på de sista förberedelserna innan Stockholms Medeltidsmuseum skulle öppnas på nytt. Jag glömde bilderna på tidningen så den större bilden här är urklippt ur PDF:en och ser lite lagom rackig ut. Hästapållen här var en av de nya sevärdheterna. Äkta och uppstoppad och rätt makaber i största allmänhet. Men sjukt verklighetstrogen. Men med den stora skillnaden att en levande häst är varm och mjuk när man tar på den – den här var plastigt hård och kall!

Fick en förskräcklig längtan efter att få borra näsan i manen på en häst härom dagen. Klappa mjuka mular och klia på manken. Skritta barbacka på en bred rygg genom tysta, nysnötäckta skogar och galoppera i ursinnig fart med snön sprutande om hovarna.
Men min lilla etta är tillräckligt mycket zoo som det är.
Och jag tror dessutom att jag redan har haft mitt livs häst.

Annonser