Lovisa Burfit.

Jag nämnde ju för ett tag sedan att jag hade gjort ett porträttjobb som hade känts sådär rätt i magen. Inte för att slutresultatet blev särskilt fantastiskt – men för vad det blev förutsättningarna till trots, och för hur det faktiskt också kändes i magen under själva jobbet.

Jag hade fått rätt klara instruktioner från redaktionen på SvD och jag visste precis hur de ville använda bilderna. Men när jag och reportern kom till hotellrummet där vi skulle göra intervjun – insåg jag att här gick det inte att göra det planerade. Alls. Rummet var litet, mörkt, mörk inredning, och det var en ruggigt mörkgrå dag. Fönstren vätte mot innergården – dit knappt något ljus orkade sig alls. Med andra ord. Det var ruggigt lite ljus att spela med.

Andas. Tänk. Tänk om. Placera en stol vid fönstret, där det lilla ljuset trots allt fanns. Möblera bort en lampa som stack upp i bakgrunden.

Och sedan. Designern och illustratören Lovisa Burfit. Det var som att hon bara sögs in i kameran och det var som att det bara var att åka med och lite lätt parera de tre delarna – ljuset, kameran och motivet.

Annonser