Lite om sorg.

Jag har levt med sorg så pass länge att det blivit min vardag.
Det är ändå rätt märkligt.
För trots det, är det likt förbannat samma fruktansvärda katastrof varje dag.
Att min pappa inte finns, fast han ju på alla sätt borde finnas.

Jag fick så många fina sms dagarna efter att pappa försvann. Att det dock fortfarande är lika hemskt idag – finns det dock inget riktigt utrymme för längre.
Man bär det rätt ensam.

Och det är ju fint med alla som säger ”säg bara till om jag kan göra något”. Och så är det bra sedan. Vi hörs inte mer. För jag kommer ju aldrig på någonting de kan göra för mig.

Och jag tänker rätt ofta på hur döden framställs i film. Hur harmoniska dödssjuka människor är och hur de alltid tycks säga att ”nä, men, jag har levt ett bra liv, jag är redo” och så vidare.
Aldrig pratas det om de som likt min pappa verkligen inte ville dö. Som desperat inte ville dö! Pappa skulle bara inte dö, han hade ångest och kämpade i det sista tills det bara inte gick mer.
Och det trauma man bär vidare, efter att ha sett en sådan kamp.

Inte pratas det heller om hur borta i huvudet någon blir som är på väg bort. Att de mest bisarra detaljer kan bli det som tar upp större delen av personens tankekraft. I pappas fall blev det listan med alla som skulle komma på begravningen. Och i stället för att prata om vettiga saker den sista tiden satt jag med den där jävla listan i knät och skrev och suddade för att han skulle få det rätt och riktigt.

Och alla de som säger att man växer av katastrofer.
Jag växte aldrig. Snarare gjorde det mer än någonsin till en mycket liten flicka.

Och så finns det de som säger att man alltid bär med sig de man har förlorat.
Men jag vet inte.
Jag fick bara bära ett hål i hjärtat.

2010 och 2011 bara rusade.
Ändå har jag aldrig stått så stilla.

Ge mig tillbaka våren 2009.
Jag har saker att reparera.

Annonser